Multisensorisk inlärning

Starten av Maren Dagny Juells utställning Lick Pick Kick på TEKS studio liknar en receptionsdisk, här finns vr-glasögonen och hörlurarna som behövs för att ta sig in i det virtuella klassrummet utställningen utspelar sig i. På plats finns också en rumslig installation, och en tv-skärm som senare kommer att visa vad som försiggår för den som befinner sig i det virtuella. Samtidigt som man entrar det virtuella rummet kliver man in i installationen. Den är väggar och golv i pigg lila och vita stoppade skulpturer som är koordinerade utefter det möblemang man möter och interagerar med digitalt. På väggarna hänger också 3d-printade skulpturer som ser ut att vara utställningens initialer, LPK. 

Klassrummet är standardiserat, komplett med skolbänkar och svart tavla. Man är där på egen hand men har sällskap av en slags trollstav som styrs med en kontroll man fått med sig i handen. Jag tolkar det som ett sätt att införliva kroppen i det digitala, med den speglas ens handrörelser i rummet. En guidande röst talar direkt till en och tar med en på lektion. 

Utställningen behandlar kroppens förhållande till både verklighet och föreställning och hur det samspelar med hjärnans inlärningsförmåga. Juell skriver om hur att läsa orden lick, pick och kick aktiverar samma områden i hjärnan som att faktiskt utföra handlingarna. På ett rent biologiskt plan suddar det ut gränsen mellan verklighet och fantasi. Detsamma sker i klassrummet där man kroppsligt får orientera sig i det virtuella som omsluter en och upptäcka att det responderar med de rörelser man själv utför. Man är i två rum samtidigt och det är hela tiden ett utbyte dem emellan. Ett exempel är när den guidande rösten berättar om hur hjärnan sätter igång salivproduktion av att höra ordet citron. Just det sker och samtidigt tornar en gul virvel upp framför mig. Den går att vidröra via skulpturen som den parallellt är i det fysiska rummet och den interaktionen påverkar omgivningen i det virtuella. Flera gånger är det så, att ting ändrar format eller att rummet förflyttar sig. Det införs magiska element i klassrummet och inte sällan är det när man är i kontakt med någon av skulpturerna i utställningsrummet. Sensoriskt är det en multiutställning.

Längs med lektionerna och uppgifterna får man återkommande utvärdera sig själv. Den guidande rösten ställer frågor som anspelar på ens egen möjliga optimering. Skalan går från 1-10 och frågan kan lyda “I work successfully as a team member”. Det är i den recenserande skolans jargong, där alla steg och inlärningar kan mätas, registreras och bockas av. En tidstypisk stämpel där nyttomaximering nästan ställer ett komiskt krav på utveckling. I Juells verk jämställs det med spelets uppbyggnad och estetik. När frågan är ställd är man redo för nästa nivå/lektion.

De två rummen möts i att de är föränderliga och jag uppskattar överraskningsmomenten de båda har. Det finns en poäng i att skulpturerna i utställningsrummet är abstraherade och inte når sin fulla potential förrän man interagerar med dem virtuellt. Då kan de aktiveras, ta formen av en hjärna eller fungera som en stol. Den rumsliga installationen går inte före den digitala, nästintill tvärtom. Jag upplever den i första hand som rekvisita. Det positionerar skulpturerna just mellan verklighet och föreställning men rent estetiskt ger det ett något intetsägande intryck. Det är en utställning som kräver engagemang för att den ska veckla ut sig och hela tiden är den egna kroppen ett instrument för att det ska ske. Lick Pick Kick är i gränslandet av att vilja producera lika mycket lek som information, och jag undrar vad den är ute efter mest. Oavsett så är det en utställning av flera komponenter och när dem överlappas är den som mest intressant.

Maren Dagny Juell
Lick Pick Kick
8. september–29. oktober 2023
TEKS studio